Livet kan vara som att spela bingo.

BINGO är ett lustigt spel. Massor av människor samlas, sitter helt fokuserade, sida vid sida oftast utan att säga ett ord till varandra. "Bertil 6 - nummer sex" utroparens entoniga stämma ekar i den annars knäpptysta lokalen. Om någon dristar sig att säga nåt så hörs det snabbt ett Hyssjh från församlingen. Åthutningen följs av svarta ögonkast så att man verkligen ska förstå att det man gjorde var oförlåtligt. Men när det blir paus med kaffe då skrattas och pratas det glatt och det är då man kan förstå att bingo även är en social företeelse. Den första bingo-upplevelse jag minns är från Vikmanshyttans folkets hus. Jag hade fått följa med grannarna och det är nästan 50 år sedan. Jag hade den oerhörda turen att få en full bricka och var jublande lycklig. vinsten just då var en svart skinnsoffa. Soffan var i mina barnögon redan placerad i mitt rum och jag var oerhört stolt över mitt spel. Det här var på den tiden när man fick lägga plastpluttar på rätt nummer på sin bricka och det var ganska pyssligt. Plötsligt hördes ytterligare ett BINGO - ropas ut i lokalen. Mitt hjärta klappade till men jag var fortfarande övertygad om att soffan var min trots att lottning skulle ske. När jag nu tänker tillbaka var detta ett hårresande beslut. En fick en soffa och den andre 1/2 kilo kaffe. Och så klart fick jag kaffet! I många år lade detta sordin på mitt bingospelande. Jag har dock haft många glad bingostunder efter detta. Och visst är det lite som livet - en del saker gör att man blir himla besviken men man återvänder ändå...