Jag sa mitt första "God Jul" i fredags

På ett möte när vi bokade nu tid först nästa år. Tänk va? Vad tiden går. Nästa månad är den månad som innehåller första advent och ännu strålar solen och den värmer faktiskt också. Köket är nästan sommarvarmt så här mitt på dagen. Och så går nu dagarna. det är som om det skulle vara en annan utväxling på tiden nu, jämfört med när man var ung och jul och födelsedagar aldrig kom. Då när jullovet hann bli tråkigt mellan jul och nyår och sommarlovet var en plåga i augusti. Nu rusar dagar och år som förrymda godståg utför ett stup. Omöjliga att bromsa. Det betyder att jag måste köpa mig en ny kalender. Idag. Vi hörs nästa månad då...

Sanning, lögn eller statistik?

Det kommer ny tid hela tiden och tiden som har gått är borta. Man kan aldrig backa tillbaka och se hur det egentligen var. Om min sanning är mindre sann än din eller om båda har fel eller om själva livet är en lögn. Mina minnen som är omkring 50 år gamla är de sannare än andras minnen av samma sekvens? Som liten är ju minnet ganska tomt och saker som man är med har ganska gott om plats. Vuxna människor har mindre plats i sina minnen. Å andra sidan har de större erfarenhet är barn och kan bättre bedöma vad som är viktig och vad man ska minnas. Vid 4-5 års ålder sov jag över hos min farmor och farfar en gång när båda mina farbröder var hemma. Alltså ingen ledig säng och jag fick ligga i en utdragssoffa på en halmmadrass. Ett häftigt minne. Är det till hundra procent sant? Spelar det någon roll? För mig är det sant och vi kan aldrig gå tillbaka och se efter. Jag minns också hur jag en gång kastade stuvad spenat på köksgardinen hos mormor och morfar och att min moster blev rasande. Sant eller ej? Jag ska inte minnas hur någon öppnade dammluckorna igen men jag minns hur vi ”alltid” fick släpa på våra småbröder, Charlie Brown och jag. Vi var ju så stora och kloka tyckte vi själva i alla fall. Sanning – ja kanske? När mörkrädsla lamslår ett litet barn kvällstid så spelar det väl ingen roll om barnet är en tuffing på dagtid? Rädd för att springa ett par hundra meter utomhus på kvällen. Som vuxen har jag lärt mig att bästa sättet att bekämpa rädsla är att bekräfta den. ”Usch, stackars dig. Mörkret är jätteläskigt. Vill du att jag står på trappan så du ser mig?” skulle jag idag tycka vara ett bra sätt att hjälpa ett barn hantera sin rädsla. Som jag minns det från unga år var alternativet att säga ”Det finns inget att vara rädd för. Du är så ful så om någon kommer och tar dig lämnar de tillbaks dig när det blir ljust och de får se dig.” Lögn? Nej. En del saker etsar sig fast och skulle någon minnas något annat är det faktiskt en lögn. Min sanning är kanske din lögn och omvänt? Om jag ljuger kanske du har rätt? Statistiskt sett borde det gå att räkna ut men vem bryr sig? Man får helt enkelt leva sitt liv med den giv man har fått…

Det är lättare när det är enkelt

Ibland känns det som om det skulle vara mycket enklare om man befann sig lika långt till vänster mitten som Einstein befinner sig till höger...

Mellandag

23 oktober, strålande sol och klarblå himmel. Svanberga, en mil från oss, var en av de varmaste platserna i landet. Tallkottkörteln stimulerades av allt ljus och livet kändes underbart lätt. Ingen borde kunna vara deprimerad en sån här höst. Då får man faktiskt ta till lille Carls knep! Det men en speciell depressionsställning, hopsjunken kropp och hängande huvud.

Efter ett kort besök på IKEA i Västerås (vilken affär) så hade jag redan tröttnat på julen. Helt otroligt! Men det är ju "bara" två månader till julafton idag. Nu ska jag jobba som sjutton den här veckan - sex utredningar och fyra återgivningar - sen ska vi vara "lediga" en vecka. Den börjar med hockey i Örebro, en tur med husbil till Orsa, kontordag på måndag den sista, månadsmöte på tisdag, tur till Falköping och sen Gränna. Börjar arbeta i Katrineholm den 7 november och har FULLT upp den veckan. Det kostar att vara ledig. Loppis den 13, fullt jobb veckan efter och sedan frissan på fredag och STIKOFEST på lördag. Jobb igen - julbord på Leufsta Bruk den 26 och sedan första advent. Ingvar Kamprad kanske inte har så fel - snart är det jul och sedan blir det ljusare igen :)

En del saker vill man inte veta.

Som den här till exempel. Hur tänker folk? Vart är världen på väg? Det finns till och med en sjukdom, dysmorfobi som i stort sett bara handlar om utseende. Men det kanske inte är en sjukdom längre? Det kanske är det vanligaste tillståndet - att förändra sin kropp och sitt utseende hela tiden? Jag vet att det finns medicinska bakgrunder till en del operationer och att en del saker i utseendet kan vara nog så belastande psykiskt. Men allvarligt talat har väl vi människor gått för långt när småbarn fixar truten? Och dessutom är det fult.

En annan sak man inte vill veta är hur de tänker? Och jag vet nog inte ens vem som tänker... Men typ så här då: legitimerade personer (läkare, psykologer, sjukgymnaster med flera) är skyldiga att utföra sitt arbete "i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet". Men socialtjänsten då? Där blir det riktigt läskigt. De har ju dessutom enorm makt över människors liv enligt socialtjänstlagen. Men det är ofta ekonomi som styr och runt om i landet måste enskilda socialarbetare (?) bryta mot lagen varje dag - för att deras chefer säger så därför att de har fått direktiv från politikerna som fördelar pengarna. Människor hamnar i kläm och har inte ens någonstans de kan klaga. Ja det vill säga de kan klaga men det ingen myndighet som har tillsyn med kommunerna. Vilket betyder att ett klagomål i princip blir ett slag i luften. Har man otur och bor i fel kommun är det illa. Då kan det vara acceptabelt att barn tvingas av sin föräldrar att ta upp mat de har kastat i soporna och äta upp den. Eller att man kan vägra att utreda barn som omhändertagits därför att "barnet har svårt att härbärgera mammans alla känslor i sin kropp" och därifrån antas det märkliga beteendet komma ett år senare. Oftast är det stackars socionomer som säkert från början drömde om att hjälpa människor som sitter på socialtjänsterna och säkert mår illa. Jag föreslår att man inför legitimation även för socionomer - då har socialstyrelsen tillsyn och möjlighet att "bestraffa". Vilket också kommer att innebära att det ställs större krav på kommunerna. Och snipp snapp slut - så är också denna saga slut...

Jag erkänner!

Jag har inte läst på riktigt men det jag vet gläder mig. Nu får dom äntligen betala för sina skitsupportrar.Kanske de äntligen tar itu med vrålaporna, ledningen i AIK. Och Djurgården ska följa tätt efter om jag fattade det rätt. BRA jobbat. Hoppas att polisbevakning är dyrt. Jag hörde "kvinnan som låter som en av Astrid Lindgrens figurer" (Karin Götblad) säga att det finns en fastställd timpenning i beslutet. BRA jobbat!

Så läste jag kritiken mot det hela i morse. Orsaken till att det inte kommer att pågå så länge. "Då kommer högriskmatcher att spelas inför tomma läktare och det har föreningarna inte råd med och kommer att gå i konkurs!". Uppriktigt talat - VFBS?! (Vem Fan Bryr Sig) Mer än de närmast sörjande. Nä, jobba på med era skitsupportrar så blir det nog bra. Jag tycker att mina skattepengar kan gå till skolor i stället för att vakta på er...

Glad!

Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad över en punktering. I morse när vi kom ut var ett däck tomt. Eftersom det nu är slut på reservdäck i bilar och vi har en 12 volts kompressor och en tub med "däck" i bakluckan så pumpade vi däcket. Åkte och handlade och det var fortfarande luft i däcket. Då slogs jag av tanken att någon kunde ha tömt det! Men tack och lov blev det tomt igen så nu har vi fixat en punka. Tog en kvart eller så - man ska köra bilen i 10 minuter förstår ni :) En trevlig kväll och en underbar söndag önskar jag er alla....

Jag tycker inte att jag är snål

men jag kanske är en lite Joakim? En del människor kostar helt enkelt för mycket för mig. Och då ska ni veta jag inte menar pengar. Jag öser ut pengar som en full sjöman på sin första landpermis på ett helt år. Det gör mig ingenting. Pengars värde ligger i det man kan använda dem till. Och vi kan ingenting ta med oss när vi går...Det som jag skulle vilja snåla med är tillit, vänskap och omtanke. Jag är så lättlurad och tror alla människor om gott. Nu menar jag inte er - mina vänner och kamrater - utan de andra. De som är falska, saknar ömsesidighet och har egen vinning som ledstjärna.

Ibland önskar jag att jag kunde ställa dem till svars framför judge Judy. En hejdundrande behaviorist. Tydlig, klar och med ett sjunde sinne för halvlögner. Det sjätte använder hon för att spåra upp dumhet! "Ja visst, fru domare. Jag sa att han kunde bo där-så länge. Och det är inget problem för det var ju HAN som ville flytta." "Stämmer det unge man? Att du själv sa upp avtalet? Vad gnäller du för då? Fallet avslutat". "Ja visst, det stämmer fru domare. Jag sa att hon måste ha koll på sina tonåringar själv så de inte råkar illa ut. Jag försökte ett tag eftersom jag vet att hon inte gillar internet men jag fick bara skäll. Hennes barn gör inte sånt, mina blommor är för fula och förresten är jag aldrig hemma. Jag tänkte att detta att jag ska passa på snart vuxna barn gör att vår vänskap ödeläggs så ja, jag sa att du kan passa dem själv." "Stämmer det? Att du ber någon annan ta ansvaret för dina tonåringar och sedan inte accepterar det? Bah! Dumma kvinna. Fallet avslutat."

Så där skulle det kunna låta. Och jag skulle faktiskt gilla det tror jag. Kosta vad det kosta vill...

Dämpade applåder i hallen?

Nästan sex månader har gått sedan jag skrev om hockey. Det är ett sorgligt kapitel och jag vet inte vad jag ska tro. Personligen hade jag ett stort förtroende för "Håkans gäng" och det verkade som att vi var i en uppåtgående trend. Men allt var visst en chimär? Ryktet säger att föreningen var på väg mot ruinens brant och att vi fortfarande lider av sviterna efter deras framfart. Fan tro't? Sämre än vi är nu har vi nog aldrig varit. Till och med klacken tycks ha gett upp. Var finns alla hjärtan som klappar för LIF? Och för hockeyn? Finns det ingen stolthet utan bara pengar? All heder åt Erik Hanses som är föreningen trogen. Och Bergenström så klart. Detta evinnerliga tjat om att byta tränare/coach gör mig bara trött. När man nästan bara har lego-soldater att arbeta med kan det inte bli så mycket bättre. De har lika mycket pengar för en dålig dag på jobbet som för en bra dag. Det är lite som att vara på en arbetsplats där alla säger "bara jag får ett nytt jobb så ska jag sluta". Till slut gruvar man sig för att gå till jobbet och man går bara dit för att hämta sin lön. Prestationen blir inte på topp. Kicken och den underbara, varma känslan i hjärtat - det får man inte för pengar. Den får man av tillhörighet, av att vara en i "gänget som betyder något" - en social förstärkare som inte kan köpas. Och nu är det nog svårt för alla. Både spelare och publik. De rytmiska handklappningarna på matcherna låter så dämpade - som om någon skulle ha satt handskar på alla...

Jävla päckeldjur

Ja så har det då slutligen hänt då. Någon som vi känner har blivit sjuk av fästingjävlarna! Stackars Jocke ligger på akuten sedan igår efter att ha varit risig ett tag. Redan under veckan var han in på sjukhuset och fick dropp och smärtstillande och man konstaterade också att provsvaren kommit och han har alltså TBE. Funderar på om det inte går att starta ett personligt korståg mot fästingarna men jag tror inte att det hjälper. Så vad ska man göra då? Alla ni som kan: Vaccinera er! Själv är jag ju allergisk inte bara mot själva fästingbettet utan också mot vaccinet. Men ge er iväg ni andra - VACCINERA ER MOT TBE!
Och till Jocke skickar vi en massa cyberspacekramar och många tankar - krya på dig och låt det ta den tid det tar. (Fästingjävlar...)

Äntligen är det höst

Hösten är en härlig tid. Skogen är helt fantastisk att gå i, bara man slipper de där älglusarna. Äckeldjur, nästan i klass med fästingar. Men bara se på bilden. Hur traktoräggen ligger på åkern i solens sken och väntar på att vintern ska komma. Vackert eller hur? När jag var barn var det kärvar som stod lutade mot varandra för att torka som fyllde åkrarna. Det kördes sen in på logen och tröskades i ett enormt stort tröskverk. Kärvarna var ju inte lika dekorativa som traktorägg men lika funktionella tror jag. Och bra att leka bland. Man kunde gömma sig bakom dem i skymningen och bli helt osynlig. Men tillbaka till hösten. Det händer så mycket fantastiskt på hösten. Om man tittar efter kan man till exempel redan se knoppar i blåsipporna. Syrenen har också redan knoppar som i vår ska svälla, spricka och ge nya blad och blommor. Visst är det fantastiskt? Höst och vinter är som kväll och natt - de behövs för att vi ska få vila oss så vi orkar med.

Och jag har hittat ett kalendertrick - jag limmade ihop två sidor och kan inte boka in någonting där :) Synd att det råkade bli nästa månadsmöte men har jag inte den dagen så har jag inte, eller hur! I nästa års kalender ska jag bara ta bort några veckor annars kommer jag hela tiden att nagga på min semester. Det är det som är så fantastiskt med att bli äldre - man lär sig så fiffiga saker.