Jag vill också vara med grabbarna på fjället!

A-laget har startat lagbygget. Att jag vill vara med och kolla är nog bara en yrkesskada. Se hur dom fungerar ihop, om nån försöker att fuska, om alla drar åt samma håll - finns det nån individualist som kan dra med sig de andra? Som Pastor Janson som bland annat säger att "livet kan vara som en karamell också - det suger drar" tycker jag att "livet kan vara som ett hockeylag också". Spelare kommer och spelare går- nån blir utvisad, nån sviker!!! (jävla Eddie) och man åker upp och ner i tabellern. Gamla lagmedlemmar dyker upp och flashar och vill vara med igen -som Häxan- men de håller inte måttet. Någons manager försöker att sälja in en talang -som Häxan som försöker sälja in sina ungar likt en gök i maj- men när inte själva lagledaren vill ha dem spelar det ingen roll vad tränaren säger. En del matcher är jävligt bra, några matcher är en transportsträcka och några vill man helst slippa. En del matcher måste ses på plats - helst Norra Stå- och några matcher kan man lika gärna få refererade. Ja a - livet ÄR som ett hockeylag. Och i båda fallen krävs det att alla deltagare gör sitt allra bästa, när någon behöver en paus får nån annan dra ett tyngre lass en stund, man utnyttjar de äldres erfarenhet och vana liksom de ungas iver och aptit och i slutet av varje säsong är man jävligt bra men snubblar ändå på målsnöret. nu hoppas jag att det är i år det ska ska: LiF ska gå upp till Elitserien och vara stabilt bra, alla ungar ska flytta hemifrån och bli självförsörjande och "spelare" som fått avgå göre sig icke längre besvär. (Hör du det nu HÄXA - annars kan du väl kika i din kristallkula, kaffesump eller nån kortlek...). NU TAR VI DOM!

Ett särskilt tack till:

1. Thomas rätt över vägen för att du började jobba idag. Solen skiner och det är varmt och skönt!
2. Ett tack också till Kjell S. För att du är den ende som vet vem som egentligen bestämmer hemma hos oss! Tack tack.
3. Jag tackar också min mardröm i natt för att den inte var sann. Drömde att jag var cirka 35 och Anna, Veronica, Eva och Marlene B härjade som fan. Vaknade med en puls på 300 eller nåt. Känn på den ni!
4. Tack Stiko Per för att du gör så bra musik och spelar så bra. "Törneros till svensktoppen"!
5. Miljoner tack till Torbjörn (och mig själv) som står ut med det här livet vi lever.
6. Resten av familjen får ett gemensamt tack: TACK
   
7. Slutligen ska mina gener ha ett stort tack för att jag är mest lik min pappas släkt. TACK! Säter är en liten håla och idag hörde jag två äldre damer prata om två andra damer som var SÅ lika varandra och de var syskon...De två syskonen diskuterades för att de var griniga och otrevliga på ett lite förtäckt sätt när de spelade Boule. Jorå - det var min mamma och moster som avhandlades där i kön. Och det var då jag var glad att jag inte liknar dem till utseendet i alla fall!!!

Och NEJ, det är inget särskilt. Bara det att solen skiner och jag har rensat alla blåbär...

Es tut mir leiter

det vill säga att jag blir ledsen/sur/på dåligt humör/förbannad på dom där knäppgökarna i vår vägförening: Sonö-Vagnåla Vägsamfällighet. Jag har varit med i styrelsen så jag vet att sista gången det gjordes nåt underhåll på vägen var före 1971! Vägverket har lämnat förslag på vad som ska göras för att vi ska stadsbidrag, sopbilen kör inte längre till oss och vid regn får man köra sakta genom de olika "träsken" efter vägen. Och vad gör styrelsen då? Jo - man gräver en grop rakt ner i backen vid sidan av vägen på en plats, lägger en vägtrumma strax före vår infart. Den trumman är cirka 3 centimeter under markytan på mitten och mitten är garanterat högst!!! Och så det som gör mig så %&¤# ! Man dikar ut ett riktig träsk vid sidan av vägen. En plats där den större vattensalamandern lever och frodas. En utrotningshotad liten varelse som ser ut som barndommens drake från sagorna. Varför kan man fråga sig? Just där hade det varit lika enkelt att köra på ett extra gruslass och låta djuret leva i fred. Är det månne för att jag påtalat att den finns där? Det träsket är absolut inte det största problemet efter vägen. Och förresten har man lagt också den trumman högt. Så högt att min bil tar i under och voilá - jag kan plötsligt inte använda den vägen längre. Jag får köpa mig en fyrhjuling och börja köra lite tufft efter vägen, eller hur? En kyrkans man, en kaffehandlare och "den fule". Vilket pack!

Strax, kort-snart och lång-snart.

Om ett kort-snart ska Mästersmeden stiga ur sängen för att vi om ett lång-snart (cirka en timme) ska kunna gå till skogen. Det är inte strax för strax är ett så kort snart att det redan skulle ha hänt nu. Bokstavsbandet är igång igen...

Han är en man som kanske växer upp...

Igår hände det oerhörda! Mästersmeden sålde sin Atila som har varit hans bästa leksak genom mer än tio år. Otaliga är de hål han grävt och fyllt igen med maskinen. Jättestenar har flyttats och "gröna sidan" har vänts neråt. Av bara farten följde det med en massa annat skrot; en Scania och en gammal Regent med kran, tippvagn och skogsvagn mm mm mm. Stikologen blev lycklig och Mästaren nöjd tror jag. I ett anfall av hybris - eller sorg över en gammal vän? -svepte han ett par goda Cuba Libre innan han gick till sängs. OCH DÅ - då började pratet. Munnen gick som på en sex-åring som fått lugnande och snedtänt. Bokstäverna ramlade huller om buller och jag skrattade så tårarna rann. Han filosoferade över att han inte minns vad han drömmer på nätterna, att drömmarna inte går runt som en film inne i huvudet, för hur skulle man då veta vad man bara sett på film och vad som var sånt man varit med om? Han var rent ut sagt tacksam. Plötsligt gjorde han två upptäckter: han babblade och hans vänstra fot var nog större än den högra. Det beror på att han har ett "bokstavsband" som går runt inne i hans kropp (eftersom han inte har den där filmen som vi andra som minns våra drömmar har). Bandet går mellan vänster fot och munnen - plockar upp de bokstäver som är lagrade i foten och släpper ut dem i munnen. När han är tyst beror det helt enkelt på att inga bokstäver har fastnat. "P" kommer det ibland många av eftersom de fastnar i varandra. Tänk bara på Thore Skogman som skrev en låt som hette "Pop pop i topp pop". Han hade säkert också ett bokstavsband. Förmodligen kommer sig Mästersmedens bokstavsband av att han har ett stort "ordhål" - en plats i kroppen där orden gömmer sig och inte vill bli hittade. Han påstod att bara öppnade munnen lite försiktigt igår så kom alla bokstäverna automatiskt, men jag undrar ändå jag. Emellanåt sa han att det var Kapten Morgan som körde bandet och det tror jag mer på! "Och vad du än säger Kapten..." och det var en hel del. Så småningom blev det lite tystare tills han med ett ryck upptäckte ett mysterium: Vad finns i höger fot då? Den är ju också i storlek 47 och borde gömma en hel del som inte avslöjats ännu. Hå hå ja ja. Nu sover det lilla livet och när man petar på honom säger han att han fått skavsår av ordbandet - i huvudet! Snart ska han plocka blåbär och svamp! Fridens folk...

Alla älskar väl en man med bra fotarbete?

Men vad ÄR det för fel på alla människor?

Slöläser på nätet medan jag väntar på att junior ska behaga komma in från gäststugan. Titta här bara i Expressen. Va? Vill dö för att hon har tråååååkigt. Men kyss mig där bak! Det är bra att ha tråkigt sa redan Alfons Åbergs farmor - annars uppskattar man inte att ha roligt. För tänk om det vore julafton varje dag? Hur kommer det sig att så många människor i ett av världens bästa länder inte ens har tid att vänta på döden? Ska dom nån annanstans eller? Om man bara tar sig tid att känna efter, navelskåda lite, och vara här och nu - så är livet oftast inte så illa. Och när det faktiskt är det kan man välja att drömma sig tillbaka och kanske drömma om en annan framtid så känns det bättre. Inte ge upp och smita! En känd filosof, Jon Kabat Zinn, sa på en förläsning ( i Boston där jag hade förmånen att vara) att " nästa gång du duschar - känn efter om du är där då". Jag ruskade på mig och tyckte att det där var i alla fall ovanligt knäppt sagt och glömde vad han sa. Senare, tillbaka hemma i Sverige, mindes jag plötsligt en dag hans ord när jag stod i duschen och försökte komma ihåg om jag haft i balsam i håret eller bara shampoo. Inte var jag med mig själv i duschen inte. Jag hade gått igenom hela gårdagen, planerat dagens arbete samt middagen och var redan framme i slutet av nästa vecka i mina tankar. Så visst hade han rätt den gode mannen. Jag är fortfarande väldigt sällan med mig själv i duschen men försöker att tänka på "här-och-nu" speciellt när det händer nåt skit. Som efter kvalseriematcher där vi fått spö! Att andas djupt, se sig omkring på alla andra supportrar (och på Emil) och känna att vi har i alla fall Sveriges och kanske världens bästa supportrar brukar ta bort den värsta besvikelsen och få mig att må lite bättre. Om den där stackars tanten i artikeln fick hjälp att leva, vara här och nu och att dela sina minnen med någon, är jag övertygad om att hon lika gärna skulle leva tills hon dör och inte ha så bråttom. Vem behöver ha bråttom att dö när man är 93?

Inte i första hand, inte i andra hand

men om jag får tid nån gång ska jag hälsa på dig, men jag kan inte säga när eller ens om - men då är det bara att hålla sig hemma. Som en ovälkommen kusin från landet får jag mig en näsknäpp igen. Egentligen är det bra. Jag kommer ihåg att prioritera bättre. Inte ta så jävla mycket hänsyn till andra, sxom i slutändan ändå bara bryr sig om sig själva.

Vi har haft en bra helg, med Stikospelning i Flogberget, en rundresa i skogarna mellan Säter och Ludvika samt en eftermiddag med mete i flera olika sjöar. "Vid den heliga marken grävs rötterna av" sjunger Per i "Flyktsagor". Men det är vid den heliga marken som rötterna läker också, den heliga marken där rötterna en gång grävdes av. Nu tror jag att masar och kullor har segare och djupare rötter än andra - trådlösa liksom - och det är därför vi alla vill hem igen. Det är därför jag är stolt över att vara "kusinen från landet" - nån "fjolla" vill jag aldrig bli!

Mina kära vänner

ber om ursäkt för det långa uppehållet men jag har bara varit lat. Nu sitter jag och pustar i värmen, termometern närmar sig 30 grader idag igen och att sitta på altanen är inte att tänka på. Surfar lite slött och får plötsligt gåshud när jag äntligen hittar Emils onsdagskrönika. Snart är det dags. Och jag längtar verkligen till hallen igen. I huvudet hör jag sången eka genom Ejendals: Kiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimmo Lotvonen, Kiiiiiiiiimmo Lotvonen, Kimmo Kimmo Lotvonen. Då jävlar ska den gamla tanten på sjutti bast vara där och vråla lungorna ur sig du Robin. Fast jag tycker att Emil är lite klantig - lägga upp en bild på "super-svikaren", men jävlar vad längtar efter en bra hockeymatch så inte ens det gör så mycket...

I kväll är det äntligen Stiko-spelning igen. Då ska Stiko-smeden, Törneros morsa och jag åka dit. Och njuta - men sen blir'e hockey igen. Nej, Stiko-gig nästa fredag igen. Me liike...