Ja ja.

Gott Nytt År alla

Nu är det slut snart...

Årets sista dag och vi får ännu en gång se solen stiga från sin nattvila bakom Korpberget. Strålarna värmer nog i våra själar men det är inte fy skam det heller. Sitter vid köksbordet i Nisshyttan och borde egentligen arbeta men bestämde mig för att göra ett preliminärt bokslut med året som snart är över. Planerna jag skrev om i januari blev det inte mycket av. Vi har saknat huset i Nisshyttan mer än vi trodde att vi skulle göra, men nu har det ”läkt” och vi kan vara där igen utan att irritera oss. Det viktigaste som hände oss under året var att Maja klättrade in i våra liv.

2011 blev ett händelserikt år och det kommer att vara en del saker som etsar sig fast i våra minnen. Några händelser kommer också att påverka våra i liv i framtiden, en del saker mycket och några saker bara lite grann. ”Sorg” är det som framstår tydligast just nu. Sorgen över att mista någon man tycker om, sorgen över att människor som en gång älskat varandra väljer att inte längre leva tillsammans. Man kan mista människor som fortfarande lever och den sorgen är inte alltid den lättaste. Samtidigt som man kan förundra sig över varför man inte avslutat en del relationer mycket tidigare? Relationer som gav mer sorg under den tid de pågick än efter att de avslutats. Men man ska ju som bekant inte gråta över spilld mjölk utan leva livet som man har nu. Spela med givna kort liksom. Kanske jag egentligen menar saknad? Vid närmare eftertanke är svaret nej, inte generellt. Man behöver inta sakna människor man sörjer. De måste ha gett något under tiden man hade tillsammans för att man ska sakna dem. Sörja kan man göra ändå. Vi kommer att sakna Åke A många gånger. Han var en person som alltid fanns till hands och det är så lätt att säga ”fråga Åke han vet”. Vi kommer också att sakna Jocke som vi har lärt oss att tycka så mycket om. Men vi kommer inte att lägga oss i vad som sker men måste vi välja sida så är det valet lätt, även om saknaden då blir tyngre.

Nu sitter jag här i alla fall, vid köksbordet och ser ut över byvägen. Vedspisen sprakar skönt och Maja ligger vid mina fötter. Sme’n är ute och pysslar med husbilen och drömmer om framtida resor. Jag har just talat med Lotta och Kurt i telefon och vi har önskat varandra ett Gott Nytt År. Fan tro’t men man kan ju alltid hoppas…

I morgon - jobbet

En tids ledighet, rastlösa fingrar, bilåkning och tv-tittande. En del av resultatet syns på bilden. Att det ska vara så svårt att vara helt i lugn och ro. Att sticka är en bra avkoppling. Behöver man koppla bort omvärlden ökar man bara svårighetsgraden på mönstret - fler färger, flätor och spets höjer koncentrationen. Som att formatera hårddisken på en gammal pc. Nu har jag "deletat" min hjärna för den här gången och är redo att börja om. Bussen går 6.17 i morgon...

En bild...

Ledighet

gör något konstigt med en. Igår till exempel sov jag till klockan 8.58! Sen gjorde vi inte så mycket "vettigt" på hela dagen - turistade lite och köpte härrrligt ullgarn 8-10 kilo tror jag att det blir. Ska bli nya alster till nästa års julmarknad. Det gäller att man har framförhållning :c)

Känner mig för övrigt vederkvickt efter att ha vilat sedan i fredags och kan nu resa hem för att fira jul. Håll med om att det är trevligt att umgås med folk man tycker om?! Det är ingen mening att plåga vare sig sig själv eller andra. Orkar och vill man inte umgås är det underbart att slippa. Trist att J&J inte kommer i år men det är helt naturligt att de stannar hos farmor och farfar med barnen. Traditionell uppesittarkväll med Bingolotto på fredag, julafton med "gänget" hos M&M, bio på juldagen och annandagen hos grannarna i Nybyn. Kan det bli bättre?

Ja förstås - vi hade ju tänkt att resa till Steigen till nyår men ställde in den resan. Vi har ju en alldeles egen camping där. Det hade varit det ultimata - fler goda vänner att umgås med. Nu får vi hitta på något annat. Och i år ska vi ha vårt dyra, tjocka Leni toapapper utan att någon kommenterar detta :)

Vad hände?

Med hösten? Har den glömt bort oss? Det borde ha varit regnigt, mörkt och hemskt länge nu. Men vad hände? Snön kom helt utan förvarning - varken SJ, bilisterna eller Maja var förberedda! Maja skuttade glatt i cirka en minut och sen var hon för tung. Hon har underkänt snö som fenomen och låter hälsa att hon gillar midnattssol bättre :)

Idag, torsdag den 15 december, ska jag göra mitt sista "arbetsryck" för i år. Jag ska åka till Bea och fika med "de bästa". Inte sååå jobbigt alltså. Imorgon ska jag och Sme'n närvara vid en begravning på eftermiddagen och sedan vänder vi nosen västerut. Vi reser bort till det lilla landet i väster - där finns det vänner och där får vi vara gäster... Övernattar i Karlstad - på hotell som omväxling - på vägen till Rogaland. Bara tanken på resan har gjort att jag nu lider av kristallsjuka :)

Det här kan vara mitt sista inlägg före jul och till och med det sista i år. Vem vet vad som händer? Därför passar jag på att redan nu önska alla en riktigt God jul och ett riktigt Gott nytt år. Hoppas att ni alla får de bästa helgerna någonsin och att ni får umgås med människor ni tycker om - det ska vi göra :)

Antibakteriell, fettlösande och dryg

är Zalo, den norska varianten av Yes handdiskmedel. Huruvida Tommy Salo är det samma kan jag inte uttala mig om. De måste få arbetsro nu! Hur många gånger har inte vi luttrade Leksingar hört detta? Vi ska bygga långsiktigt och ha arbetsro. Hur gör man det genom att sparka tränare med ett kvar på sitt kontrakt? Jag trodde att själva ordet "långsiktigt" betydde att man ska hålla på länge? Smart av Åman och grabbarna att teckna långa kontrakt och drygt av Salo & co att sparka dem. Tycker jag alltså. Att man sen dessutom gnäller över hur dyrt det blir att betala för tränare som inte längre jobbar visar väl egentligen bara tjockskalligheten består och att Salo inte är fettlösande på det sättet i alla fall.
Vanliga bakterier är heller inte farliga, det är när man försöker att utrota dem och misslyckas som det går galet. De som överlever blir starkare. Därför tror jag egentligen inte att vanliga diskmedel ska vara antibakteriella - de bygger bara starka, resistenta bakteriestammar. Och kanske är det så det är i LIF också? Alla konstiga turer fram och tillbaka i föreningen kanske gör att det bara är verkligt resistenta supportrar som består? Storkäftade och med stora blåslagna leksandshjärtan kommer vi att finnas där, om än något tilltufsade. För visst är det som i den gamla fängelsevitsen. "Vad gör det att det finns så många dåliga element när det ändå är så mycket skit i ledningen?":

Nu blir det jul igen!

Gävlebocken har brunnit! Efter många trista år så stod den i lågor i natt. Vi kan alltså fira jul i år utan att alla måste stå ute och frysa medan vi bränner vår egen bock. Bilden är från förra årets bränning och Sme'n hade hittat en bra lösning med blåslampan. Men som sagt - nu är gjort!

( Och min fot är mycket bättre. Slänger nog kryckorna i morgon :)

Jaha ja

November kom och gick och december kom i stället. Helt obemärkt. Ja nästan. Något har hänt med min fotled och nu går jag på kryckor. Har visserligen inget med tidens gång att göra - möjligen om det är tidens tand som gnager. Inflammation eller gikt? Fick i alla fall kortisontabletter av den snälle farbror doktorn eftersom jag är allergisk mot allt - antiinflammatorisk medicin typ diklofenak, smärtstillande typ ibuprofen och hela tralala-gruppen: Tradolan och Tramadol och vad de nu heter allt. Skit. Men jag ska inte gnälla. Får ju ännu bättre service hemma nu - kanske :)

Komparera slö

och du får slöar och slöast. Och det är jag. Slö som sjutton. Har bara skrivit ett utlåtande i helgen till exempel. Ja, egentligen var det bara ett halvt men jag fick skriva det två gånger eftersom Bill Gates på nåt märkligt sätt raderade det när jag var klar. Annars var vi bara till bystugan och fixade inför julmarknaden den 10 december (välkomna ska ni vara) på lördagen. TL åkte och fixade med snöskopan på eftermiddagen och jag fick vara hemma och lyssna på en liten färdskrivar-GPS som sa "pip...pip...pip...pip" - i 5 timmar! Jag trodde jag skulle bli tokig. Och visst ja - vi jobbade ju lite på söndag morgon också, på kontoret. Fixade med papper en stund innan jag plockade fram julsakerna på Loppisen där jag och Inga-Britt hade en trevlig eftermiddag sen. Fick besök av Gunsi och Stella så vi käkade på pizzerian, snabbt hem för där väntade mer besök. Moa och Per den här gången. Alltid lika trevligt att umgås med människor man trivs med. Sen kom Sanna och vi lade de sista planerna inför lördagens årliga Stikofest. Så roooligt det ska bli. Ja så där är det man är slö. Sen såg vi bara på Filip och Fredrik innan Maja tjatade oss i säng. Hon är verkligen kvällstrött - och morgontrött. De sover än, både hon och hennes människa. Vi ses när vi hörs - eller tvärtom :)

November bjuder på sig själv.

Bussresan från Stockholm till Edsbro i skymningen igår var otroligt vacker. En stor rund augustimåne lyste över Roslagsskogarna, tjärnarna efter vägen låg blanka och tillät månen att spegla sig fåfängt. Över gläntor och ängar låg trolska dimslöjor och tycktes dölja troll och älvor. Allt andades frid och väntan på en ny vår. Ljuvligt.

Älvor ja. Idag är det just det, 3 stycken 11 11 11
Spännande, vi får hoppas att det går bra.

Vad då Guldboll?

Till mig? Gud så snälla ni är men jag tycker att det var bra att Zlatan fick den! Jag hade ändå inte haft tid att hämta den. Grabben är ju duktig på fotboll och det är inte hans fel att det är en så tråkig sport.

Själv har jag hittat en ny sport: försök få så många eklöv som möjligt att fastna på kroppen när du kissar. Där har Zlatan inte chans. Guldlövet till mig och bollen till honom. Rättvist...

Trevligt

att äta lunch med sin man. Det händer nästan aldrig. På vardagarna jobbar jag alltid på konstiga ställen och på helgerna hinner vi inte äta lunch :) Men just idag - på en camping utanför Katrineholm händer det alltså. Trevligt som sagt...

Lilla Kajsa?

Det här kan visa sig vara den allra första bilden någonsin på lilla Kajsa, Majas lillasyster. Mamma Lova till vänster och pappa Cesar till höger. Det är pappan som har ett fånigt leende på läpparna, slänger med tungan och dreglar. Mamman ser lite mer överlägsen och kanske liiite irriterad ut. Som sagt - kanske det kommer en Kajsa till nyår. För övrigt befinner vi oss just nu i Falköping och har mycket trevligt. Ska under dagen susa vidare till Gränna och fortsätta ha trevligt. Gårdagskvällen resulterade i att vi bestämde oss för att ha en kusinträff till midsommar nästa år. Hur vi nu räknade fram och tillbaka så lyckades vi ändå glömma en kusin: Förlåt oss snälla Calle. Jag kom ju ihåg dig nu i alla fall... Återkommer i ärendet eller vad det heter. Nu - Frukost

Ännu en dag

i skogen. Mera kantareller. Det är väl inte klokt att man kan plocka gula kantareller den 2 november? Och ännu mindre klokt är det väl att vi trivs som fisken i vattnet fast vi inte ens har möbler eller nånting här? Skogspromenader varvat med lite arbete - det är fint det. Fast - egentligen har vi ju semester så i morgon blir det nog en tur mot sydost - mot Norrtälje och Tösses bageri :)

Just som Ferdidand

blir jag när jag kommer hit. Hit till skogen där mina rötter har grävt sig långt ner i backen. Här kan jag sitta och bara se ut genom fönstret och vila. Maja och jag tog oss till och med en helt "onödig" promenad idag. Jobbet går som en dans och jag skrev en hel utredning på bara några timmar. Sme'n har städat- allt i hundhuset stinker av kattpiss och en rejäl brasa så här i början av november piggar upp lite. Vedspisen sprakar och det är strax att gå på månadsmöte. Skönt att ha fått tillbaka huset. Här kan vi bara vara, i vårt "pelargondagis". Vi njuter...

Så var det november igen då.

Utetermometern visar plus tio komma sex grader men idag lyser solen med sin frånvaro. Maja har kissat, kaffet är snart urdrucket och en snabb koll i kalendern visar att det finns inte en dag som vi inte vet vad vi ska göra. Man skulle ju kunna tro att vi är några jäkla festprissar med så är det faktiskt inte. Även om just i november är så att vi ska på fest två helger efter varandra. Om inte en blir inställd - har kommit sjukt lite anmälningar så vi får väl se. Då får vi en tom dag! Dagen före första advent ska vi till Leufsta bruk, ett fantastiskt fint Vallonbruk i Uppland (kanske Sme'n känner sig hemma där, han har ju Vallonblod i sina ådror. Men mest är han mas.). Julbordet ska avätas i glada vänners lag, vi har bokat för fjorton personer och jag hoppas att alla kommer. Men innan dess - jobba. Och njuta av alla vackra novemberkaktusar vi har ...

Jag sa mitt första "God Jul" i fredags

På ett möte när vi bokade nu tid först nästa år. Tänk va? Vad tiden går. Nästa månad är den månad som innehåller första advent och ännu strålar solen och den värmer faktiskt också. Köket är nästan sommarvarmt så här mitt på dagen. Och så går nu dagarna. det är som om det skulle vara en annan utväxling på tiden nu, jämfört med när man var ung och jul och födelsedagar aldrig kom. Då när jullovet hann bli tråkigt mellan jul och nyår och sommarlovet var en plåga i augusti. Nu rusar dagar och år som förrymda godståg utför ett stup. Omöjliga att bromsa. Det betyder att jag måste köpa mig en ny kalender. Idag. Vi hörs nästa månad då...

Sanning, lögn eller statistik?

Det kommer ny tid hela tiden och tiden som har gått är borta. Man kan aldrig backa tillbaka och se hur det egentligen var. Om min sanning är mindre sann än din eller om båda har fel eller om själva livet är en lögn. Mina minnen som är omkring 50 år gamla är de sannare än andras minnen av samma sekvens? Som liten är ju minnet ganska tomt och saker som man är med har ganska gott om plats. Vuxna människor har mindre plats i sina minnen. Å andra sidan har de större erfarenhet är barn och kan bättre bedöma vad som är viktig och vad man ska minnas. Vid 4-5 års ålder sov jag över hos min farmor och farfar en gång när båda mina farbröder var hemma. Alltså ingen ledig säng och jag fick ligga i en utdragssoffa på en halmmadrass. Ett häftigt minne. Är det till hundra procent sant? Spelar det någon roll? För mig är det sant och vi kan aldrig gå tillbaka och se efter. Jag minns också hur jag en gång kastade stuvad spenat på köksgardinen hos mormor och morfar och att min moster blev rasande. Sant eller ej? Jag ska inte minnas hur någon öppnade dammluckorna igen men jag minns hur vi ”alltid” fick släpa på våra småbröder, Charlie Brown och jag. Vi var ju så stora och kloka tyckte vi själva i alla fall. Sanning – ja kanske? När mörkrädsla lamslår ett litet barn kvällstid så spelar det väl ingen roll om barnet är en tuffing på dagtid? Rädd för att springa ett par hundra meter utomhus på kvällen. Som vuxen har jag lärt mig att bästa sättet att bekämpa rädsla är att bekräfta den. ”Usch, stackars dig. Mörkret är jätteläskigt. Vill du att jag står på trappan så du ser mig?” skulle jag idag tycka vara ett bra sätt att hjälpa ett barn hantera sin rädsla. Som jag minns det från unga år var alternativet att säga ”Det finns inget att vara rädd för. Du är så ful så om någon kommer och tar dig lämnar de tillbaks dig när det blir ljust och de får se dig.” Lögn? Nej. En del saker etsar sig fast och skulle någon minnas något annat är det faktiskt en lögn. Min sanning är kanske din lögn och omvänt? Om jag ljuger kanske du har rätt? Statistiskt sett borde det gå att räkna ut men vem bryr sig? Man får helt enkelt leva sitt liv med den giv man har fått…

Det är lättare när det är enkelt

Ibland känns det som om det skulle vara mycket enklare om man befann sig lika långt till vänster mitten som Einstein befinner sig till höger...

Mellandag

23 oktober, strålande sol och klarblå himmel. Svanberga, en mil från oss, var en av de varmaste platserna i landet. Tallkottkörteln stimulerades av allt ljus och livet kändes underbart lätt. Ingen borde kunna vara deprimerad en sån här höst. Då får man faktiskt ta till lille Carls knep! Det men en speciell depressionsställning, hopsjunken kropp och hängande huvud.

Efter ett kort besök på IKEA i Västerås (vilken affär) så hade jag redan tröttnat på julen. Helt otroligt! Men det är ju "bara" två månader till julafton idag. Nu ska jag jobba som sjutton den här veckan - sex utredningar och fyra återgivningar - sen ska vi vara "lediga" en vecka. Den börjar med hockey i Örebro, en tur med husbil till Orsa, kontordag på måndag den sista, månadsmöte på tisdag, tur till Falköping och sen Gränna. Börjar arbeta i Katrineholm den 7 november och har FULLT upp den veckan. Det kostar att vara ledig. Loppis den 13, fullt jobb veckan efter och sedan frissan på fredag och STIKOFEST på lördag. Jobb igen - julbord på Leufsta Bruk den 26 och sedan första advent. Ingvar Kamprad kanske inte har så fel - snart är det jul och sedan blir det ljusare igen :)

En del saker vill man inte veta.

Som den här till exempel. Hur tänker folk? Vart är världen på väg? Det finns till och med en sjukdom, dysmorfobi som i stort sett bara handlar om utseende. Men det kanske inte är en sjukdom längre? Det kanske är det vanligaste tillståndet - att förändra sin kropp och sitt utseende hela tiden? Jag vet att det finns medicinska bakgrunder till en del operationer och att en del saker i utseendet kan vara nog så belastande psykiskt. Men allvarligt talat har väl vi människor gått för långt när småbarn fixar truten? Och dessutom är det fult.

En annan sak man inte vill veta är hur de tänker? Och jag vet nog inte ens vem som tänker... Men typ så här då: legitimerade personer (läkare, psykologer, sjukgymnaster med flera) är skyldiga att utföra sitt arbete "i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet". Men socialtjänsten då? Där blir det riktigt läskigt. De har ju dessutom enorm makt över människors liv enligt socialtjänstlagen. Men det är ofta ekonomi som styr och runt om i landet måste enskilda socialarbetare (?) bryta mot lagen varje dag - för att deras chefer säger så därför att de har fått direktiv från politikerna som fördelar pengarna. Människor hamnar i kläm och har inte ens någonstans de kan klaga. Ja det vill säga de kan klaga men det ingen myndighet som har tillsyn med kommunerna. Vilket betyder att ett klagomål i princip blir ett slag i luften. Har man otur och bor i fel kommun är det illa. Då kan det vara acceptabelt att barn tvingas av sin föräldrar att ta upp mat de har kastat i soporna och äta upp den. Eller att man kan vägra att utreda barn som omhändertagits därför att "barnet har svårt att härbärgera mammans alla känslor i sin kropp" och därifrån antas det märkliga beteendet komma ett år senare. Oftast är det stackars socionomer som säkert från början drömde om att hjälpa människor som sitter på socialtjänsterna och säkert mår illa. Jag föreslår att man inför legitimation även för socionomer - då har socialstyrelsen tillsyn och möjlighet att "bestraffa". Vilket också kommer att innebära att det ställs större krav på kommunerna. Och snipp snapp slut - så är också denna saga slut...

Jag erkänner!

Jag har inte läst på riktigt men det jag vet gläder mig. Nu får dom äntligen betala för sina skitsupportrar.Kanske de äntligen tar itu med vrålaporna, ledningen i AIK. Och Djurgården ska följa tätt efter om jag fattade det rätt. BRA jobbat. Hoppas att polisbevakning är dyrt. Jag hörde "kvinnan som låter som en av Astrid Lindgrens figurer" (Karin Götblad) säga att det finns en fastställd timpenning i beslutet. BRA jobbat!

Så läste jag kritiken mot det hela i morse. Orsaken till att det inte kommer att pågå så länge. "Då kommer högriskmatcher att spelas inför tomma läktare och det har föreningarna inte råd med och kommer att gå i konkurs!". Uppriktigt talat - VFBS?! (Vem Fan Bryr Sig) Mer än de närmast sörjande. Nä, jobba på med era skitsupportrar så blir det nog bra. Jag tycker att mina skattepengar kan gå till skolor i stället för att vakta på er...

Glad!

Jag trodde aldrig att jag skulle vara glad över en punktering. I morse när vi kom ut var ett däck tomt. Eftersom det nu är slut på reservdäck i bilar och vi har en 12 volts kompressor och en tub med "däck" i bakluckan så pumpade vi däcket. Åkte och handlade och det var fortfarande luft i däcket. Då slogs jag av tanken att någon kunde ha tömt det! Men tack och lov blev det tomt igen så nu har vi fixat en punka. Tog en kvart eller så - man ska köra bilen i 10 minuter förstår ni :) En trevlig kväll och en underbar söndag önskar jag er alla....

Jag tycker inte att jag är snål

men jag kanske är en lite Joakim? En del människor kostar helt enkelt för mycket för mig. Och då ska ni veta jag inte menar pengar. Jag öser ut pengar som en full sjöman på sin första landpermis på ett helt år. Det gör mig ingenting. Pengars värde ligger i det man kan använda dem till. Och vi kan ingenting ta med oss när vi går...Det som jag skulle vilja snåla med är tillit, vänskap och omtanke. Jag är så lättlurad och tror alla människor om gott. Nu menar jag inte er - mina vänner och kamrater - utan de andra. De som är falska, saknar ömsesidighet och har egen vinning som ledstjärna.

Ibland önskar jag att jag kunde ställa dem till svars framför judge Judy. En hejdundrande behaviorist. Tydlig, klar och med ett sjunde sinne för halvlögner. Det sjätte använder hon för att spåra upp dumhet! "Ja visst, fru domare. Jag sa att han kunde bo där-så länge. Och det är inget problem för det var ju HAN som ville flytta." "Stämmer det unge man? Att du själv sa upp avtalet? Vad gnäller du för då? Fallet avslutat". "Ja visst, det stämmer fru domare. Jag sa att hon måste ha koll på sina tonåringar själv så de inte råkar illa ut. Jag försökte ett tag eftersom jag vet att hon inte gillar internet men jag fick bara skäll. Hennes barn gör inte sånt, mina blommor är för fula och förresten är jag aldrig hemma. Jag tänkte att detta att jag ska passa på snart vuxna barn gör att vår vänskap ödeläggs så ja, jag sa att du kan passa dem själv." "Stämmer det? Att du ber någon annan ta ansvaret för dina tonåringar och sedan inte accepterar det? Bah! Dumma kvinna. Fallet avslutat."

Så där skulle det kunna låta. Och jag skulle faktiskt gilla det tror jag. Kosta vad det kosta vill...

Dämpade applåder i hallen?

Nästan sex månader har gått sedan jag skrev om hockey. Det är ett sorgligt kapitel och jag vet inte vad jag ska tro. Personligen hade jag ett stort förtroende för "Håkans gäng" och det verkade som att vi var i en uppåtgående trend. Men allt var visst en chimär? Ryktet säger att föreningen var på väg mot ruinens brant och att vi fortfarande lider av sviterna efter deras framfart. Fan tro't? Sämre än vi är nu har vi nog aldrig varit. Till och med klacken tycks ha gett upp. Var finns alla hjärtan som klappar för LIF? Och för hockeyn? Finns det ingen stolthet utan bara pengar? All heder åt Erik Hanses som är föreningen trogen. Och Bergenström så klart. Detta evinnerliga tjat om att byta tränare/coach gör mig bara trött. När man nästan bara har lego-soldater att arbeta med kan det inte bli så mycket bättre. De har lika mycket pengar för en dålig dag på jobbet som för en bra dag. Det är lite som att vara på en arbetsplats där alla säger "bara jag får ett nytt jobb så ska jag sluta". Till slut gruvar man sig för att gå till jobbet och man går bara dit för att hämta sin lön. Prestationen blir inte på topp. Kicken och den underbara, varma känslan i hjärtat - det får man inte för pengar. Den får man av tillhörighet, av att vara en i "gänget som betyder något" - en social förstärkare som inte kan köpas. Och nu är det nog svårt för alla. Både spelare och publik. De rytmiska handklappningarna på matcherna låter så dämpade - som om någon skulle ha satt handskar på alla...

Jävla päckeldjur

Ja så har det då slutligen hänt då. Någon som vi känner har blivit sjuk av fästingjävlarna! Stackars Jocke ligger på akuten sedan igår efter att ha varit risig ett tag. Redan under veckan var han in på sjukhuset och fick dropp och smärtstillande och man konstaterade också att provsvaren kommit och han har alltså TBE. Funderar på om det inte går att starta ett personligt korståg mot fästingarna men jag tror inte att det hjälper. Så vad ska man göra då? Alla ni som kan: Vaccinera er! Själv är jag ju allergisk inte bara mot själva fästingbettet utan också mot vaccinet. Men ge er iväg ni andra - VACCINERA ER MOT TBE!
Och till Jocke skickar vi en massa cyberspacekramar och många tankar - krya på dig och låt det ta den tid det tar. (Fästingjävlar...)

Äntligen är det höst

Hösten är en härlig tid. Skogen är helt fantastisk att gå i, bara man slipper de där älglusarna. Äckeldjur, nästan i klass med fästingar. Men bara se på bilden. Hur traktoräggen ligger på åkern i solens sken och väntar på att vintern ska komma. Vackert eller hur? När jag var barn var det kärvar som stod lutade mot varandra för att torka som fyllde åkrarna. Det kördes sen in på logen och tröskades i ett enormt stort tröskverk. Kärvarna var ju inte lika dekorativa som traktorägg men lika funktionella tror jag. Och bra att leka bland. Man kunde gömma sig bakom dem i skymningen och bli helt osynlig. Men tillbaka till hösten. Det händer så mycket fantastiskt på hösten. Om man tittar efter kan man till exempel redan se knoppar i blåsipporna. Syrenen har också redan knoppar som i vår ska svälla, spricka och ge nya blad och blommor. Visst är det fantastiskt? Höst och vinter är som kväll och natt - de behövs för att vi ska få vila oss så vi orkar med.

Och jag har hittat ett kalendertrick - jag limmade ihop två sidor och kan inte boka in någonting där :) Synd att det råkade bli nästa månadsmöte men har jag inte den dagen så har jag inte, eller hur! I nästa års kalender ska jag bara ta bort några veckor annars kommer jag hela tiden att nagga på min semester. Det är det som är så fantastiskt med att bli äldre - man lär sig så fiffiga saker.

Den sista dagen

inte bara på veckan utan även på månaden september. Vart tog den här veckan vägen? Vi har då inte åkt bort den. Just den här veckan har vi bara åkt 102 mil och det är ju nästan ingenting. Oj - vi har ju fredagen kvar, och egentligen lördag också men med dagen idag kommer vi kanske upp i 114 mil. Inget att tjafsa om men många timmar blir det...

Och september? Var är den? Ja inte vet jag, jag tror att jag har råkat vända två blad på almanackan. Faast - jag har ju gjort klart en väldig massa utredningar - 17 stycken närmare bestämt. Och Sme'n har snickrat och målat på ett av husen. Så man märker i eftertid att september var här.

Och i morgon är det äntligen oktober och man kan tända ljus både på morgonen och på kvällen. Myysigt. Och vips så är det väl jul igen...

Nu är det farligt igen.

Hösten, liksom våren, är de tider på året när man verkligen får se sig för. Särskilt i gryning och skymning. När koltrastarna flyger lågt och vårdslöst. Man kan lätt bli offer för en lågt flygande fågel. Annars känner jag som Per Fosshaugs beskrivning : ett huvud som en torktumlare. Det snurrar runt runt av allt jag ska hålla i minnet. I morgon ett besök hos Gunsi för att låna hem Sir 1 en dryg vecka medan hon steker sin fortfarande förhållandevis, unga kropp på en solsemester. Sen på fredag är äntligen jag och KlippAnn på samma ställe så mitt hår kan få en trimning. Känner mig som en pudel just nu. Kanske en tur till Örebro på lördag med en cykel, en eller två utredningar att skrivas. Umgås lite med Moa och dem i Embjörs, loppis på söndag och på måndag - Katrineholm igen. Tisdag Garpenberg och så på onsdag Belgarbacken igen. Och så går nu livet. Dagarna rusar fram i en rad utan mellanrum. När ska vi hinna till Bollnäs? Och när ska vi hinna till kusin Majsan? Eller till Jenny och Jocke? Jag vill vara mer ledig men hinner inte. Dagens ilands-problem kanske...

Det lunkar på

Men en natt trodde jag att det hade smitit in ett currykryss under sängen. Det var stört omöjligt att sova och jag steg upp lika trött som när jag gick och lade mig. Om krysset hade krälat dit så hade det i alla fall krälat vidare nästa natt. Det kan vara riktigt tufft att ha två hem - eller en ynnest. Det är ändå skönare att sova i en egen säng än på hotell. Och den totala tystnaden och det fullständiga mörker som finns här är på sitt sätt underbart. Jag tror att det är många av oss som glömmer hur fantastiskt det är att titta på stjärnor. "The Milky Way" är ett passande namn på vintergatan där den slingrar sig fram som en rännil av utspilld mjölk. Man behöver ingen TV då. Men tillbaka till currykryssen. Mycket närmare Freud och hans gelikar kan man inte komma - pseudovetenskap. Man antar att något finns där just för att man inte kan se det eller mäta det...

Att leva på hoppet

Så hette Patrik Sjöbergs förra bok. Eller kanske han har skrivit fler böcker. Uppriktigt tala hoppas jag att han inte gjort det. Efter att ha tragglat mig igenom "Det du inte såg" sätter jag härmed upp den på listan över böcker nominerade till titeln "Världens tråkigaste bok". Den slår ut böcker som Halvbrodern av Lars Saabye Christensen men rubbar inte "Den femte sanningen" av Doris Lessing. När han nu hade hjälp att skriva boken den gode Sjöberg kunde de väl ha hjälpts åt att få lite sammanhang i den. De har staplat meningar på varandra till stycken och styckena till kapitel. Kapitlen är sen slumpvis blandade och hopbundna till en bok, Dessutom är själv innehållet tvivelaktigt. Vad vinner han på att framställa sig som en jäkla buffel som skiter i vem han lämnar ut? Han har en stark tro på sig själv som den viktigaste personen i universum. Och det är klart - ska man slåss på världstoppen måste man ha en stark tro på sig själv. Men håll med om att det hade varit kul om han hade kallat den sista (får man verkligen hoppas) boken "Jag levde på hoppet".

Hjulen på bussen dom går runt runt runt...

Lycklig den människa som får åka skolbuss på sin födelsedag. Tusen skrikande ungar i och omkring tonåren. Jippi! En buss där kylarsystemet var ur funktion och vi fick åka med värmen på ända från Stockholm - en bastubuss. Nästan som en bastuflotte. Dagens prövning...

...och där bakom stenen tittade ett troll fram.

Det visade sitt fula tryne i det att den tjocka tanten gick förbi med den lilla hunden. Hon kikade närmare och såg att de var sex stycken. Hunden märkte inte trollen och själv blev hon då inte det minsta rädd. Solen var ju på väg upp så trollen var säkert på väg hem efter nattens övningar. Hunden sniffade lite och då kände hon det också. Det luktade helt enkelt skit... Hon såg sig omkring och då hittade hon dem. Alla ord och haranger som de fula trollen hade vräkt ur sig låg i en hög och luktade illa. En riktigt stor hög var det. Vart och ett för sig såg orden inte så hemska ut men samlade så här var de lite läskiga. Undrar hur det kommer sig tänkte hon och tittade ner på hunden. Hunden som hade grävt sig igenom en massa långa uttryck som "du som alltid fuskar med skatten" och " du din fula jävla fetkossa" ner till de mindre uttalandena och lyckats få tag i ett "ska ha" som hunden bar med sig i munnen glatt viftande på svansen. Hunden var bara liten och glad och såg ut som en stolt trasselsudd. Den hörde inte det hesa, otäcka skrattet från de risiga snåren vid vägens kant. Skrattet som som kom från den gamla fula häxan avundsjuka. Den tjocka tanten log lite för sig själv men kände ändå en rysning gå genom kroppen. Häxor är verkligen inte att leka med. Och där och då bestämde hon sig för att hon aldrig skulle våga gå trollvägen igen. Inte för att trollen var så farliga men för att häxan hade fördunklat deras sinnen. Sagt och gjort. Den lilla tjocka tanten höll vad hon lovade och levde lycklig med sin gubbe och den lilla hunden i alla sina dagar. Snipp Snapp Snut - så var sagan slut!

Under ekars djupa grönska

sjöng Carli Tornerhave på sextiotalet. Och det är nog vackert men ingen plats man ska ställa upp sin husvagn. I alla fall inte under hösten, när ekollonen faller som kanonkulor ner på taket. Särskilt inte om man har en liten campinghund som är rädd för höga ljud. Ni ska inte tro att det är någon sorts regelbundenhet i fallen. Nej då, ibland faller ett, så inget på en lång stund och sedan kommer det så många att man tror att nu faller alla :) Men det är också fel för efter en stund kommer det ett till. Kontentan av det hela är att stackars Maja Campinghund för första gången har sovit i vår säng i natt. Hon har hoppat rakt upp i luften vid varje ollonfall (kul ord) och sedan lagt sig så nära våra ansikten som möjligt. Idag när jag åker till sjukhuset ska Sme'n och Maja flytta husvagnen till platsen bredvid. Rapporterar er utsände i världen

Ett gammaldags telegram - stop

Möjligheten att kommentera på denna blogg upphör - stop
Detta eftersom kommentarer som uppfattas fientliga lämnas anonyma - stop
Den som vill ha anonyma åsikter får skaffa sig en annan blogg - stop
Hoppas ingen tror att de har FÅTT den här bloggen - S T O P

Minns ni Vänner?

TV-programmet som var så vansinnigt roligt och handlade om sex vänner i New York? De hade verkligen tid att umgås med varandra. Man såg ytterst sällan några andra människor och nästan aldrig hade de sina familjer med. Ja, Monica och Ross då - de päronen var bara för mycket och lockade fram många glada leenden. Annars var serien intressant på det sättet att den visade oss vanliga dödliga att man kan välja sitt umgänge. När vi nu har så ont om tid alla och är så upptagna - varför ska vi inte välja att umgås med människor vi trivs med? Vi har så många människor vi har alldeles för lite tid att träffa och ibland måste man välja. Energitjuvar är aldrig bra. Och titta bara vad Wiki säger om en av familjens funktioner: "socialisation, familjen ger barnen den grundläggande uppfostran och lär dem samhällets normer, vad som är rätt och fel, sant och falskt osv." Vänner har väl samma funktion? Tänk bara på vad Joey fick lära sig mycket i serien. Av sina vänner och inte från familjen Tribiani :) Han fick lära sig både vad som var rätt och fel och vad som var sant och falskt.

Eufori är ett alldeles för starkt ord

men en spirande glädje och lycka kände jag allt igår kväll. Ett av programmen på TV var inspelat under våren och man visade vackra naturbilder. I ett annat program återvände tranorna. Tranorna som inte riktigt har hunnit flytta ännu. Jag sansade mig snabbt och insåg att jag måste skynda mig att njuta av hösten och vintern. Tänk när den första frosten kommer och det blir så där härligt kristallklart i luften. Och första snön. Som visserligen bjuder på halka men som gör världen ljus och vacker igen. Och mörkret i slutet av november - veckan innan adventsljusstakarna tänds. En sprakande brasa en kulen kväll. Ljuset som blir annorlunda redan första halvan av januari. Takdropp och talgoxar - sjutton också. Nu har jag för bråttom igen. Jag ska njuta av hösten nu.

Ynkryggar

Tänk om alla STORA sagoförfattare hade haft kritiker som den här: Anonym. Människor som inte törs stå för sina åsikter och som inte kan stava är väl inget att bry sig om, eller hur? I alla gamla sagor spricker de otäcka trollen om de dras fram i ljuset. Jag antar att det helt enkelt är ett troll som kommenterar. Och som det står i texten på wikipedia: "De har drifter som får dem att begå vad människorna anser vara brott". Inte lätt att vara en kvarleva från forntiden när den mänskliga evolutionen har fortskridit...

Sex är ett viktigt antal

Till exempel anses svenska språket bestå av sex stora dialektområden. Det kan vara en viktig kunskap att ha med sig. Sex är också antalet stationer mellan Tekniska Högskolan och Mariatorget på tunnelbanans tunna röda linje. Samma siffra är det antal som Lilla Maja rest över polcirkel. Antalet är också viktigt för om man har sex fingrar eller tår måste man vara försiktig - fem är definitivt vanligare.
Sex är även det antal månader som är kvar tills vi ska ha vår nästa semester - som ska bestå av sex veckor på resande fot i Italien :)

Liksom Krafla fördunklar himlen

kan känslor fördunkla omdömet. Det mullrar djup i underjorden och man kan se små rökpuffar redan innan de Isländska vulkanerna får sina utbrott. Man hoppas och tror att det ska gå över. Det gjorde det ju förra gången. När utbrottet väl ägt rum hindrar askan och röken all aktivitet. Folk kör helt enkelt vilse. Så även när sinnena fördunklas av andra anledningar och det är svårt att tänka klart och vara rationell. Allt ska man inte låta passera och ibland måste man stå upp för sina ideal och det man tror på. Jag tror på ärlighet och att man lyder lagar och regler. Jag tror också på ömsesidighet - om du kliar min rygg kliar jag din. Jag tror att man behöver möta sig själv i dörren många, många gånger. Men aldrig svika sina ideal. Fast, läsarantalet på bloggen har ökat dramatiskt :)

Och - jag tror INTE på Kenny Jönsson och hans rödhåriga syster...

Sagan om det otacksamma kräket.

Det var en gång en liten, liten pojke som hade en mamma och en pappa och en storasyster. Han hade många fler släktingar, bland annat en moster och en faster. Hur han gjorde när han umgicks med sin moster förtäljer inte denna saga men hur det var när han träffade sin faster ska ni nu få höra. Pojken var ett litet solsken och hans faster tyckte att han var snäll och trevlig. Han brukade hälsa på fastern och sina kusiner ibland men tiden gick och alla växte upp. När den lilla pojken var i tonåren behövde han plötsligt sommarjobb för han ville tjäna lite egna pengar. Eftersom han var ganska händig så sa hans faster "kom till mig du, jag kan alltid hitta på något du kan göra för att tjäna lite fickpengar". Och pojken hjälpte sin faster och fick bra betalt för han lekte mycket när han skulle ha arbetat. Åren gick och fastern fortsatte att hjälpa den lilla pojken, som nu hade växt och var nästan 2 meter lång. Han hade ibland en kamrat med sig och de båda kom och bodde hos fastern. Eftersom de hade fyllt 18 år hade de nu bil och fastern betalade ofta dieseln för att de skulle ha råd att komma på besök. De hjälpte till och var duktiga men de lekte också mycket. Fastern lät dem bo gratis, betalade mat och drycker samt gav dem en slant när de jobbade. Detta innebar att fastern också betalade dem när de åt mat ty de arbetade på timtid. Även toalettbesök betalades på detta vis. Den lilla pojken gjorde många affärer med sin faster. Han köpte bilar och husvagnar och tjänade hela tiden bra på allt. Under alla år var det inte speciellt många minuter han besökt sin faster utan att det kostade henne pengar. När fastern berättade sin historia erinrade hon sig plötsligt att han kanske hjälpt till att bära möbler några gånger utan att få något för det. Å andra sidan hade fastern flera gånger bjudit pojken på pizza på lokal. En gång fick han också en hel låda öl av sin faster. Plötsligt blev han bostadslös och fastern tömde i ett huj sin sommarstuga så pojken fick någonstans att bo. Fastern fick krångla mycket med alla saker som skulle flyttas och husvagn och husbil - ja allt blev besvärligt. Men varför gjorde fastern allt det här för den lilla pojken undrar ni väl? Ja säg det den som kan. För plötsligt en dag tackade den lilla pojken för allt genom att stjäla saker han hade till låns och säga att "jag trodde jag hade fått dom och jag lämnar INTE tillbaka dom". Vilken tur att han inte trodde att han fått mitt hus tänkte fastern då. Han fick ju låna det med. Fastern ställde sig frågan varför han tror att hon skulle ge honom 20 000 kronor? Han som till och tog betalt när han var på toaletten? Om fastern ville ge bort så mycket pengar skulle hon väl ha gett dom till sina egna barn? Alltså till pojkens kusiner. Sedan blev fastern riktigt rasande och vände sig till polisen som tack och lov hade internetanmälan. Och nu kan den lilla pojken bara fortsätta att utnyttja sin moster - för fastern har tagit sitt förnuft till fånga. Snipp snapp snut - så var sagan slut...