En del människor har trevliga små bröder. Andra kräks över sina. Själv sjunger jag
"Bröder" med förtjusning. Tur att jag bara har en bror för jag skulle inte orka med fler.
Jag har vuxit upp med den föreställningen att jag kommer från en hederlig familj. Där lag och rätt gäller utan att man är fanatisk. Tycks vara en typisk vanföreställning. Man ska sno åt sig så mycket man kan på andras bekostnad. Och den svenska avundsjukan håller fanan högt!
Den gamla fula häxan visar sitt tryne både här och där. Verkar det som att jag bryr mig? Det är helt fel. Siste man som lämnar skeppet tar med sig flaggan - och det kommer inte att bli jag. Jag har förmodligen aldrig varit ombord utan bara surfat lite lätt vid sidan av. Och det är rätt så skönt. Jag lägger hellre min energi på att "Rädda Willy". Jag tror att jag kan umgås med normala människor på normala människors vis - fyllon och skurkar har jag svårt för privat men älskar dem på jobbet. Konstigt va? Jag kan visa förståelse för någon som slår ihjäl sin fru med stekpannan men inte för någon som stjäl svetsar från nära vänner? Jag gillar inte "smash-and-grab" mentaliteten när den kommer för nära mig.Och uppriktigt - från djupet av mitt hjärta:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar