Dämpade applåder i hallen?

Nästan sex månader har gått sedan jag skrev om hockey. Det är ett sorgligt kapitel och jag vet inte vad jag ska tro. Personligen hade jag ett stort förtroende för "Håkans gäng" och det verkade som att vi var i en uppåtgående trend. Men allt var visst en chimär? Ryktet säger att föreningen var på väg mot ruinens brant och att vi fortfarande lider av sviterna efter deras framfart. Fan tro't? Sämre än vi är nu har vi nog aldrig varit. Till och med klacken tycks ha gett upp. Var finns alla hjärtan som klappar för LIF? Och för hockeyn? Finns det ingen stolthet utan bara pengar? All heder åt Erik Hanses som är föreningen trogen. Och Bergenström så klart. Detta evinnerliga tjat om att byta tränare/coach gör mig bara trött. När man nästan bara har lego-soldater att arbeta med kan det inte bli så mycket bättre. De har lika mycket pengar för en dålig dag på jobbet som för en bra dag. Det är lite som att vara på en arbetsplats där alla säger "bara jag får ett nytt jobb så ska jag sluta". Till slut gruvar man sig för att gå till jobbet och man går bara dit för att hämta sin lön. Prestationen blir inte på topp. Kicken och den underbara, varma känslan i hjärtat - det får man inte för pengar. Den får man av tillhörighet, av att vara en i "gänget som betyder något" - en social förstärkare som inte kan köpas. Och nu är det nog svårt för alla. Både spelare och publik. De rytmiska handklappningarna på matcherna låter så dämpade - som om någon skulle ha satt handskar på alla...