Det var en gång ett litet hus som byggdes av en massa människor och det var ett lyckligt litet hus för det var så många människor som tyckte om det. Huset stod där mitt i skogen och bara njöt och människorna som tyckte mycket om det besökte det ofta. Men tiden gick och människorna kom allt mer sällan till det lilla huset. De tyckte fortfarande om det och skötte det bra och varje gång det var dags för lite underhåll gick det rysningar genom det lilla huset. ”Kanske de kommer tillbaka oftare nu” tänkte det. Men huset blev lika besviket varje gång. Efter en sisådär 10-15 kom människorna bara 10 tisdagar om året, och vid ett par festkvällar varje år. En av kvällarna lämnade de kvar en massa surströmmingsdoft men huset brydde sig inte för det var ett lyckligt hus. Ibland kom det främmande människor och betalade för att använda huset och huset sträckte stolt på sig och kände sig uppskattat.
Med tiden blev dock huset mer och mer sorgset och önskade att någon skulle glömma kvar antidepressiv medicin men det var det ingen som gjorde. Huset blev mer och mer nedstämt. Men så plötsligt! Efter ytterligare några år började människorna att komma tillbaka. De kom i horder för att sitta vid borden, äta och dricka kaffe samt tala om flydda tider. Huset lyssnade och sparade berättelserna i sitt hjärta. Människorna skrattade och pratade och trivdes bra. De trivdes så bra att de kom på att de kunde träffas oftare i huset. Den sommaren hade människorna Loppisar och tipspromenader och det kom ännu fler människor till huset.
På hösten - efter den lyckliga sommaren – fortsatte människorna att komma tillbaka. De skrattade och hade trevligt mest varje helg. Och till jul – då pyntades det lilla huset med nya gardiner och en fin julgran. Sedan hade människorna en julmarknad i huset och ute på gården. Ja, det var till och med en julkonsert med musik och sång och det lilla huset var SÅ lyckligt! Under jul- och nyårshelgen var huset alldeles ensamt men det gjorde inget för människorna hade lovat att komma tillbaka under Trettonhelgen vilket de också gjorde. Men sen! Katastrofen kom närmare.
Från januari var det roliga slut för huset och det fick åter stå där ensamt, utom en tisdag i månaden förstås. Och årsmötet kom och gick. Huset hörde att man diskuterade om man skulle använda det mer och det sträckte på sig och försökte se inbjudande ut. Några människor ville ha en massa aktiviteter och några tyckte det räckte som det har varit. Huset darrade i spänd förväntan.
Efter brasan sista april samlades en handfull människor i huset för att dricka kaffe och hoppet levde kvar i huset. Människorna som ville ha mycket aktiviteter samlades och talade samman. De föreslog att husets dörrar skulle öppnas och att den som vill kan komma dit och de var villiga att ansvara för att inget hemskt hände med huset. Några människor sa att de minsann har andra hus att vara i också och andra saker att göra. Att använda det lilla huset så mycket är nog inte bra. Och några människor var mäktigare än andra människor och det lilla huset riskerar nu att bli lika ensamt som det var förut. Vem vet? Om 10 år kanske det växer mossa på taket och om 15 kanske det sitter ett hänglås på dörren för människorna som ville använda det lilla huset kan ha hittat ett annat hus att umgås i. Snipp snapp snut – så var sagan slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar