hör jag min farfars ord "alla människor borde ta sig tid att sitta på en stubbe i skogen och bara vara. Då skulle världen se mycket bättre ut". Jag förstår så innerligt vad han menade. Men samma sak händer ändå varje gång - det dröjer inte länge innan jag, sittande på en stubbe, grubblar över varför det just är farfars ord jag hör. Varför inte nåt som min morfar sa? Trots allt tillbringade jag mycket mer tid med mina morföräldrar än med mina farföräldrar. Jag växte i stort sett upp hos mormor och morfar. Ändå är det farfars ord jag hör. Undrar varför? Farmor var nog den som gav mig min "händighet" och kreativitet - om man nu inte ärver den genetiskt. Det var av henne jag lärde mig väva - både mattor och band med mera. Hon kokade också världens godaste helt vegetariska kålsoppa - jammi. Jag tror jag kan efterapa den "godt nok". Och hennes blåbärsvin var inte av denna världen! I vuxen ålder har jag förstått att den var spetsad med "Renat" men ändå. Hon var en tusenkonstnär och farfar hade också tusen järn i elden - inte samma järn och inte samma eld - men ändå. Där fick man som barn sova på halmmadrass när man övernattade, fick frukost på sängen och hade nästan alltid tråkigt, Varför är det då de som ligger längst fram i minnet? Mysko tycker jag. Morfar var ju ändå hela min värld i alla år. Fortfarande, över 20 år efter hans död, händer det att jag bakar saffransbröd bara till honom. Kanske det är så, att han är en så stor del av den jag är att hans tankar och idéer är mina egna? Vem vet? Men jag älskade min farfar också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar