Att bli utsatt för övergrepp

är alltid hemskt. Barn som blir utsatta är så hjälplösa och det är man ofta som vuxen också. När man står vid sidan av och hör "barn" anklaga sina föräldrar för både det ena och det andra blir i alla fall jag chockad många gånger. Ja - jag vet att man inte alltid är med men människor som man känt hela livet kan inte ha levt såna dubbelliv. Jag är också i den sitsen att jag anklagas för diverse övergrepp "vägrat att låta mig polisanmäla när jag blev våldtagen", "tvingat mig att göra flera aborter innan jag blev 13 år " med mera med mera. På nåt vis kan jag ändå förstå den som berättar historien - från början kanske syftet var ett annat men med tiden blir den berättade sagan "sann". Då spelar det ingen roll att det finns en massa människor som har en annan bild av verkligheten. Den som säger sig ha blivit utsatt för övergreppet har ändå tolkningsföreträde: "de ljuger för de törs inte säga hur det är" är en vanlig förklaring. Det som är det mest skrämmande är att det nästan alltid finns någon på "offrets" sida som hjälper till att blåsa upp i stället för att lugna ner. Alla dessa konstiga terapier till exempel. Man kan gå i åratal för att så småningom "ledas ut på de mörkaste vatten där sanningen ligger dold". Usch och fy! Jag menar inte att man ska tillåta övergrepp utan bara tänka efter ibland - och kanske "offret" ska ha lite eget ansvar för sitt liv. Eller? Ja inte vet jag...