”Kören som sprängdes” eller ”En nästan sann historia”

Det var en gång för länge länge sedan en liten kör. Kören var bara resterna av en större kör som hade blivit upplöst när körledaren och en av den lilla byns präster inledde ett förhållande med varandra. Usch och FY! Moralens väktare vädrade morgonluft, sparkade körledaren och pastorn in i nästa församling. Vad de då inte tänkte på var att många av de som sjöng gillade sin ”chef” och plötsligt fanns det bara spillror av en kör kvar i bygden. Den nya kören bestod visserligen bara ett tiotal kvinnor, de flesta äldre damer men med hög moral och den nye körledaren var en man med olika funktionshinder men med en fantastisk röst, otrolig musikalitet och en multihandikappad hustru. En trevlig kvinna men oförmögen att prata riktigt och att sitta upp så hon hade nån sorts rullstol som hon halvlåg i. Tanterna var överförtjusta och dränkte paret med omsorg och hembakta bullar och kakor. Nu hade ju frun svårt att svälja också så körledaren fick proppa i sig för dem båda: ”men ta en kaka till, jag har bakat hela dagen…”. Och sakta blev han tjockare och tjockare. Den musikaliska kvalitén var nog inte högsta men i kören fanns det ändå två ledande sopraner: en mycket ung flicka som inte vågade sjunga offentligt och en medelålders kvinna i 150 kilosklassen som läspade. Till jul sjöng hon ”det schtrååålar en schjärna …”! men med en fantastisk röst.

Nåväl, själva sprängningen av den kören ja. Plötsligt kom det två nya medlemmar, en medelålders kvinna med en 16-årig dotter, till kören som levde i en sorts terrorbalans. De nya medlemmarna visste inte om att det fanns så djupa konflikter under ytan utan klev glatt in och började sjunga. Nästan omedelbart kändes den förtätade stämningen – det var så spänt att det nästan gick att gräva en gång i luften. De nya trodde att de också fick tycka och tänka om vad de skulle sjunga och när. Vad de inte visste var att balansen plötsligt rubbades. Ingen sa nå’t men det blev mer och mer diskussioner om allt: vem som sjunger vad, vad som sjungs och vem som ska baka till nästa gång och vad som ska bakas. ALLT diskuterades. Kören susade efter ett tag iväg på ett läger under en helg för att lösa allt. Bussresan var trevlig och väl framme i Hälsingland väntade en god middag, en bönestund och körövning. Och då brakade det loss! Körledaren ville att alla sjunga samma stämma, en sopranstämma med ganska höga toner. Två av altarna, med nästan basdjupa stämmor, sa att då får ni andra sjunga för vi kan inte ta så höga toner och då låter det inte klokt. Då brast det för flera av ”bullmaffian” som kastade anklagelser av det mest personliga slag på de två ”icke-sångerskorna”. Det sista var ”och förresten är din man inte särskilt trevlig heller”. Då reste sig den ”nya” 16 åringen upp i församlingen och sa vad hon tyckte om ”falska djävla kärringar som bara ljuger och bråkar”! Då ni! Då bröt det loss ett gråtkalas av förkristliga mått. Det snörvlades och det ylades i varje vrå. Körledarens fru nästan dog av tårar och slem eftersom hon inte kunde hosta och snyta sig riktigt, körledaren själv hade blicken fördunklad av en tårdimma och ”bullhäxorna” kastade nya anklagelser om mordförsök omkring sig. Det var då som de två nya lånade en telefon, ringde hem och krävde att bli hämtade – i Hälsingland mitt i natten. Detta skedde och Snipp Snapp Snut – så var kören slut! Är historien sann eller inte? Vem vet?