I gårdagens feberyra kändes det som fritt fall vid 5-1 målet. I bråkdelen av ett ögonblick var jag besviken men det gick över fort. Jag såg mina medlemsbevis framför mina slutna ögon "Lifstidsmedlem" och Superstars "Leksing tills jag dör" och kände ändå frid. Redan i september anade jag det här och otaliga är de gånger jag har sagt att "vi har inget elitserielag" och "det är bättre att ligga på toppen i Allsvenskan än att få spö alla matcher i elitserien". Fast, ES ger ju 25 miljoner med automatik. Mitt hjärta har klappat för Leksand sedan säsongen 1967/1968 och det kommer man inte att kunna ändra på. Ju äldre jag blir dess mer tid får jag att åka på matcher och det är ju synd. Jag borde ha åkt då när det fanns ett lag som inte bara spelade för pengar och möjligheten att göra sig ett namn i NHL. Ni vet, Bröderna Abrahamsson, Danne Söderström, Mats Åhlberg, Lars-Erik Sjöberg - listan kan göras lång. Har vi idag nån mer spelare än Ollas som spelar för Leksand? Jag undrar det. Idag är jag inte ens besviken över gårdagens resultat. Vi ska harva kvar minst ett år till - leta hjärtan och inte orangea kuvert till Lotvonen, Rhodin och gänget. Jag kommer att gå på söndagens match med huvudet höjt och sjunga med Superstars "här finns det passion" samtidigt som jag kommer att be till hocleyguden att vi kommer att få många junisar i laget i höst. Den som åker båt får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar