står granarna tysta sida vid sida runt den öppna platsen där vi slagit läger. Vi har dock mycket djupare rotsystem än John Wayne och indianerna hade lättare att ta till flykten än våra granar. Men ändå. Så har strax efter gryningen känns det som om de står i en ring och vaktar på oss. Så vi inte ska smita i skydd av mörkret. Det händer att vi bjuder in någon av dem - de knastrar så skönt i spisen när man kokar kaffe.
Undermeningen i inlägget (för den som inte förstår det själv) ärr att trots att vi flyger och far hela tiden och flyttar fram och tillbaka över Norge och Sverige som hysteriska flyttsamer hinner vi ibland rota oss. Det här är ett ställe med djupa rötter och de måste kapas långsamt annars vissnar vi. Vilken tur att vi kan få ha båda husen kvar ett tag och kan göra en gradvis övergång. Nu kravlar jag mig upp ur mina djupa funderingar och tar lite kaffe. Hej så länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar