Klickar runt lite slött medan jag väntar på att kaffepannan på vedspisen ska koka upp. Gubben snarkar och sover (som vanligt) och jag hittar ett inlägg som fångar mina tankar. Va? Jag kommer på mig själv med att vara en moraltant, är jag verkligen det? Eller har "livets hårda skola" lärt mig något? Inte vet jag. Men så här är det: Jag arbetar ju ofta med människor som har stora problem. Både kvinnor och män och jag tycker att så fort man börjar använda sina underliv som lekplatser förvärras problemen. Barn kommer i kläm och används ofta som vapen - vilket leder till att de får en konstig omvärldsuppfattning. Vuxna misshandlar både barnen och sin partner, missbruk är vanligt. Ja ni vet. Nu säger jag inte att det att man byter partner, har uppfriskande sex, lever i homosexuella förhållanden orsakar detta. Nej, jag tror att det är uppgivenheten och sökandet efter något annat hela tiden som är det farliga. Att aldrig vara nöjd och "vips - så har man bytt partner". (Som en viss hockeymålis som trodde sig ha funnit sitt livs kärlek i LIF och när det blev tufft då gick han - svikaren!) Den rådande samhällsstrukturen gör naturligtvis sitt till också. Det är heller ingen som premierar att vara samma arbetsplats trogen hela livet längre. Sett ur ett evolutionärt perspektiv har förutsättningarna förändrats drastiskt. Tidigare var det nödvändigt att båda föräldrarna investerade lika mycket i avkomman för att deras gener skulle spridas vidare. Nej det här blir för djupt! Fast det är Darwins år - återkommer i ämnet senare bara någon påminner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar