Men tankarna snurrade runt som retade bin i huvudet. Ett par minuter innan nedsläpp och en påklädd Flamman startade klacken. "Herregud, det måste ha hänt Emil något! Dom kanske har åkt i egen bil och den har gått sönder - eller så har dom kört av vägen - eller så är han sjuk - eller nu har han gett upp, men neeej den tanken är för orimlig? men han är ju också bara en människa och en utbrändhetsdepression kan slå till när som helst det borde ju jag veta" Och fick jag syn på honom längst fram och matchen kunde äntligen börja! Jag vet att alla är lika viktiga i klacken men jag vet också att någon behöver synas och styra flocken - som en "Alfahona". Det är en roll som inte alla kan ha, man måste få flockens gillande. Det är också en roll med mycket ansvar både på matcher och utanför. Som "leader-of-the-pack" måste man välja i vilken riktning man ska leda gänget. Förenklat om man ska älska eller hata! Jag tycker att Emil på ett utmärkt sätt har växt i den kostymen. Vi måste ha följt honom och Superstars i omkring tio år nu. Första gången vi hade äran att få vara en del av klacken var under en match på Globen - mot Djurgårn tror jag. Vi fattade inte vad som hände, en liten kille (som saknade en framtand?) aktiverade nästan hela Globen. Sen dess har både Emil och Superstars utvecklats. Och tillsammans är ni/vi Sveriges bästa publik! Glöm aldrig det. Personerna kommer att växla men LiF och Superstars kommer att bestå. Leksing Tills Jag Dör.
PS. jag skulle väl ha skrivit något om matchen också och det har redan skrivits spaltkilometer om den. kort sammanfattning: VI VANN ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar