"Det var så poetiskt att jag började gråta"

skrev Eddie Meduza i en av sina texter. Känn på den här då "Jönköping är diamanten i bibelbältets diadem"! Visst fuktar det lite i ögonvrån. En stor poet är han Stiko Per. Ni som inte tittar på hans videobloggar borde verkligen göra det. Ni vet inte vad ni går miste om. För mig som ordpolis och språkfascist klingar poesin i strofen som som små kristallklockor. Man förstår verkligen innebörden i det han säger. Jag har så svårt för ord och språk som är otydligt. Vad betyder egentligen "jaa a det kan jag väl"? Det finns ju många alternativ särskilt om kroppspråket inte är klockrent. Det kan ju betyda " ja när jag tänker efter så är det ok" eller så kan det utdragna jaet i början betyda "men va fan vad du tjatar jag har ju sagt ja" eller "jag har ingen lust men jag säger ja ändå och hoppas att du fattar att jag inte vill". Om kroppen och tonfallet dessutom skriker "NEJ jag vill inte" skär det sig i en språkfascists hjärna och den lilla fascisten börjar snart tolka allt folk säger. Språkfascister har det inte lätt! För oss är det enorm skillnad om man säger " ja - man kan ju inte vara glad jämt" eller "men skit också" när det snöar i juni. I min snurriga hjärna är alternativ två att föredra. Klart och tydligt missnöje, inget som behöver tolkas. Och så här går mina dagar...