Och vi börjar i en tråkig hall – Gurkburken! Fördelen är att det inte så långt en onsdagkväll i september när man ska arbeta dagen därpå. Idag är det lördag, klockan har just passerat sex och jag borde arbeta. Har massor med jobb att göra före måndag. Och här sitter jag – surfar runt lite slött och pratar för mig själv. Undrar hur laget kommer att se ut i år? Bra grabbar – som vanligt! Och ”svikarens” plats fylls av någon annan.
Jag är inbokad inom kriminalvården ungefär lika länge. Man kan tycka vad man om fängelsekunder men i de allra flesta fall finns det en massa information som säger till omgivningen att ”det här kommer att gå käpprätt åt helvete”. Deras uppväxt är ofta kantad av konstiga, otillräckliga insatser från socialtjänst och barnpsykiatri: ”det växer nog bort”. Men va fan! Det enda som händer är att det ekonomiska ansvaret flyttar till någon annans bord och i slutändan är det Kriminalvården/staten/du och jag som får huvudmannaskapet. ”Jag tror inte på nå’t” – i alla fall inte institutioner eller kontaktperson – för det är vad som erbjuds. Kontaktperson tills man begår ett allvarligt brott – sedan börjar det riktiga racet. Man kan inte rädda alla men jag tror på stora insatser från början – placering i förstärkta familjehem, hårt arbete med biologisk familj och omgivningen. Då kanske man kan rädda några. Jag tror i alla fall inte på det som står i slutet av artikeln i dagens ”Södran”: ”- Kärleken läker allt, den tron kan ingen ta ifrån mig.” Det behövs hårt arbete och en professionell hållning också. I såna här lägen är det lätt att bli lite bitter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar