Jag orkade aldrig läsa färdigt Svålhålet av Mikael Niemi. Det var en osannolikt tråkig bok tycker jag. TL kämpade på med den och hittade ett stycke där någon hade gjort en fantastisk upptäckt om universums materia, eller hur det var. Mellan allt som världen består av, ni vet atomer, molekyler, protoner och sån’t, finns det ytterligare materia. Materia som bara susar runt och ställer till jävelskap för alla andra. Hans hustru hade en elak och hemska skilsmässoadvokat som han hatade så han döpte materian efter honom och kallade den Kurt. Förmodligen hade han rätt för det finns en jävla massa Kurtar och även några Kurtor. Vi träffade ett praktexemplar på Sportbaren härom kvällen. En dryg, dum gubbe som visserligen hette Janne, men som ändå var en Kurt. Jag lyckades göra en avledande manöver och fick tyst när han raglade omkring och med den mest dumdryga Tokholmsdialekt gapade att ”nu har han väl spelat klart – jag ger honom en gratis en öl bara han slutar”. Jag flyttade snabbt ”lillebror” på andra sidan bordet och spärrade på så sätt vägen till scenen, klappade lite snällt på stolen, log och viskade ”kom och sitt här vid mig”. Vilket tokstollen gjorde. Jag viskade den magiska frågan tre gånger innan han reste sig och lallade bort igen. Frågan? Den är enkel: ”Hur många siffror har DITT riktnummer?”. Alla svar mindre än tre är underkända! Och de andra i vårt sällskap skrattade när jag efteråt sa att om han inte knipit igen hade jag knäat honom i klockspelet. De trodde mig inte – vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar